Saxon / Diamond Head – Kulturbolaget, Malmö 2022-10-16

En kväll i hårdrockens tecken. New Wave of British Heavy Metal, detta fenomen med band som verkligen lyckades typ Iron Maiden, Def Leppard, Saxon etc. Men sen fanns det de där banden som aldrig nådde riktigt ända fram. Många riktigt bra band som alltid låg några snäpp under ”giganterna”, band som Satan, Tank och Diamond Head.

Denna kväll är det just Diamond Head som öppnar för Saxon som är ute på sin ”Seize The Day World Tour” för att supporta sin senaste platta, Carpe Diem.

Diamond Head med grundaren och ständiga medlemmen Brian Tatler i spetsen drar igång spelningen med The Prince från debutalbumet Lightning To The Nations, 1980. Sen staplas mer eller mindre alla bandets allra bästa låtar upp i en hitkavalkad. När spelningen är slut har de framfört sex av sju låtar från debuten, en låt från Borrowed Time, 1982, och en ”ny” låt från det självbetitlade albumet från 2016.

Rasmus Bom Andersen, dansken som skött sången i Diamond Head sedan 2014 sjunger riktigt bra. Annars märks det att det är Tatlers band, det är hans gitarrspel som styr spelningen framåt. Han har de klassiska låtarna i ryggraden och det märks att han älskar det han gör, han kan ju inte sluta le.

Ett bättre förband än Diamond Head för att värma upp publiken för man nog leta efter.

Detta var, om jag räknat rätt, den tjugoförsta gången jag sett Saxon live.  Varje gång förundras man över hur bra Biff Byford fortfarande sjunger, han är ju trots allt nästan 72 år gammal. Denna sättning av Saxon har varit konstant sedan 2005 (Förutom ett par temporära inhoppare vid några tillfällen.) och de levererar fortfarande varje gång man ser dem, så även denna kväll.

Det finns ju ett antal låtar som de inte kan plocka bort från låtlistan, tänk en Saxonspelning utan Princess of the Night, det lär ju inte hända. Men förutom alla klassikerna så klämmer de in hela sex låtar från deras senaste album, Carpe Diem, 2022. Efter att ha sett ganska många festivalspelningar med dem, där de oftast kör med Best Of-set pga. tidsbrist etc. så kändes det rätt kul att få höra så pass många nya låtar för en gångs skull. Den enda låt som jag kommer på nu på rak arm att jag saknade måste vara Crusader. Men det känns som den var utbytt mot The Pilgrimage från nya plattan.

Avslutningen med de fem extranumren är extraordinär! Ännu en lysande Saxonspelning till ända och precis som vanligt är man på väldigt gott humör när man går därifrån.