Sweden Rock Festival 2022 – En tillbakablick

Med mindre än två månader kvar till årets Sweden Rock Festival, så känns det som en tillbakablick på 2022 års festival passar perfekt. Vilka band var egentligen bäst nu när man hunnit smälta upplevelsen och ser fram emot årets festival?

Onsdag

Första bandet ut för min del var svenska Overdrive med gitarristen Janne Stark i spetsen. Detta var en av bandets sista spelningar då de bestämt sig för att lägga ner efter den då pågående turnén. Synd att de lägger ner men får säga att detta var ett värdigt avslut. Nog den bästa spelning jag sett med dem.

Efter vad man får kalla en riktig urladdning av Overdrive så var det dags att slänga ett öga på Freedom Call, ett band jag inte lyssnat så mycket på. Men oj vad bra detta var. Det märks så tydligt på ett band när de faktiskt har kul på scen. Chris Bay, sång och gitarr, älskar verkligen att stå på scen, och vad det verkar som, även Sweden Rock Festival. När ett band är på bra humör så smittar det väldigt tydligt av sig på publiken och det blir oftast riktigt bra spelningar.

Detta med glada band upprepades ett antal gånger under festivalen 2022. Kändes som det var betydligt oftare än vad jag märkt tidigare år. Vad detta kan bero på får man nog aldrig veta. Kanske kan ha att göra med att musik-världen kommit igång igen efter de tråkiga pandemi-åren.

KL. 17.15 på Sweden Stage spelade Jean Beauviour, en artist som nog är lika känd, om inte mer, för att han skrivit låtar med tillsammans med Paul Stanley från KISS. Detta var första gången jag såg honom live och det kändes stort att få höra låten ”Uh! All Night” framförd av en av originalkompositörena. Den största höjdpunkten denna onsdag var att få höra låten ”Shocker”, från filmen med samma namn. Har älskat denna låt sedan filmen kom 1989, och tanken att få höra den live har väl fram tills för ett par år sedan aldrig ens varit något jag tänkt varit möjligt. Men 2022, på Sweden Stage i Norje, utanför Sölvesborg, fick jag äntligen göra det.

En annan riktigt trevlig överraskning denna onsdag var Warner E. Hodges Bands spelning i Rockklassikertältet. Hade inga förväntningar alls, men vad bra det visade sig vara. Drar igång spelningen med en cover på AC/DC-låten ”Riff Raff”, och där var ribban lagd. Warners egna låtar imponerade även de, men för mig som inte hört något med honom innan så var det faktiskt cover-låtarna som var mest intressanta. Efter ett antal hans egna lite mer bluesinspirerade låtar så drog han igång Black Sabbaths ”War Pigs”. Var inte riktigt med på detta, och när sedan låtarna framförs med sådan glädje kan man inget annat än gilla det. Bara övergången mellan att först köra John Denvers ”Take Me Home, Country Roads”, för att sedan dra av Sex Pistols ”Holidays in the Sun” och på det, avsluta med Neils Youngs ”Rocking in the Free World”.

Efter att sett Warner E. Hodges få tältet att koka så kändes inte nästa band på min lista så inspirerande. Raubtier, som för min del blivit ganska ointressanta de senaste åren. När deras första två skivor släpptes kändes det betydligt roligare och mer spännande. Nu känns det mer som de upprepar sig mest hela tiden.

Gick ifrån Raubtier-spelningen för att kolla in Victory som spelade i tältet. På förhand kändes det som detta skulle bli en bra spelning, då Victory på skiva är riktigt bra. Tyvärr kändes det väldigt oinspirerat och mer som en dag på jobbet för Herman Frank. Den enda låten där det kändes att publiken vaknade till lite var ”Rock ’n’ Roll Kids Forever”. Men tyvärr var det en ganska tråkig spelning över lag.

Då blev det precis tvärtom med nästa band, vilket även var det sista för mig denna onsdag. Med inställningen att detta kommer att vara lite sådär efter att sett Megadeth live ett antal gånger tidigare och typ alltid tyckt de varit ganska tråkiga. Men det visade sig att en riktigt glad Dave Mustaine hade äntrat den näst största scenen på 2022 års festival med en låtlista bestående typ av enbart mina Megadeth-favoriter. Daves energi smittade av sig och de gjorde den bästa spelning jag sett med Megadeth någonsin. Ett perfekt avslut första kvällen och nog en av de bästa onsdagarna i festivalen historia.

Torsdag

Andra dagen börjades med en stor kebabtallrik under tiden jag kollade in Eclipse, ännu ett band jag var dåligt inlyssnad på. Efter ett par låtar känns det som det lossnar. Och oj vad bra Erik Mårtensson sjunger. Låtar som ”Runaways”, ”The Downfall of Eden” och framför allt ”Viva La Victoria” är riktit bra. Hårdrock a la Pretty Maids, när den är som bäst. Melodiskt med riktigt bra melodier men ändå lite tyngd.

Dagen började förvånansvärt bra med Eclipse med tanke på att när man såg uppställningen för denna torsdag så kändes det på pappret rätt svagt enligt mig. Men detta är ju det bästa med festival, att man kan upptäcka så många bra band man missat innan.

Som andra band ut på listan denna dag hade jag Alestorm, som gjort två riktigt bra spelningar på festivalen tidigare, 2010 och 2015. De har humorn, låtarna och musikaliskt är det inget fel på dem. Men, de spelade på fel scen och alldeles för tidigt. Alestorm passar så mycket bättre på Sweden Stage, där de får hela backen med folk att gunga. Kontakten med publiken försvinner för att det är för stort, och på det att publiken knappt är vaken efter onsdagens firande, vilket är synd för Alestorm brukar ju vara så bra. Den väldigt stora ankan var riktigt kul och gul…

Då lyckades nästa artist, Lee Aaron, betydligt bättre på Sweden Stage. (Börjar ana ett samband här…) Lee hade flugit hit från Kanada enbart för spelningen på Sweden Rock Festival och man märker att det är ett proffs som gillar vad hon gör. Inte ens teknikstrulet mitt i konserten fick henne att visa något dåligt humör. Visst var det de klassiska låtarna från 80-talet man ville höra, men hennes nya material passar in bra. Hennes melodiösa hårdrock fungerar riktigt bra i det fina vädret kl. 14.30 så här på torsdagen.

Efter Lee Aarons spelning hade jag lite uppehåll innan det var dags för nästa band på min lista. Blev lite mer mat och vila. Passade på att kolla lite på Devin Townsend då jag hört att han skulle vara bra och lite speciell…

Får nog säga att Devin var det sämsta jag sett på alla år jag varit på festivalen. Förstod inte om det skulle vara seriöst eller försök till humor. Inget av det jag hörde eller såg tilltalade mig det minsta. Kanske var det för invecklat för mig, men om det ska vara så, så klarar jag mig utan det. Publiken framför scenen verkade gilla det. Kul för dem.

Skillnad var det när Accept steg upp på stora scenen med sin senaste uppställning med tre gitarrister, vilket kanske kändes en aning konstigt. Men som vanligt levererade Wolf, som faktiskt är lika med Accept idag. Har börjat uppskatta plattorna med Mark Tornillo betydligt mer de senaste åren. Bandet kör en blandning av ”nya” och gamla låter och det låter riktigt bra. Det enda kruxet med denna spelning var lite samma som med Alestorm, lite för stor scen. Hade passat bättre på Rock Stage.

På den lite mindre och betydligt roligare scenen var det efter Accept dags för Dropkick Murphys. Med sin keltiska punk får de publiken att dansa. Här fick scenvakterna verkligen jobba. Har nog aldrig sett så många bli överlyfta framför scenen. Publiken kokar och ändå verkar ingen bli skadad eller våldsam, bara ett jäkla röj helt enkelt. Precis så som det ska vara på Dropkick-spelning.

Årets första bandkrock för min del bjöd Volbeat och Death By Horse på. Hade gärna sett båda banden, men valet föll på Volbeat av ren bekvämlighet. De har blivit ett stabilt liveband som alltid levererar. Värt att notera var att tyska Morgoth-sångaren Marc Grewe gästar på en riktigt hård version av ”Evelyn”. Låten ”Becoming” tillägnas L-G Petrov vilket nog frambringar festivalens största jubel. En helt OK Volbeat-spelning, varken mer eller mindre.

Sist ut på torsdagen var Nightwish med sin symfoniska metal. Tycker helt klart att Nightwish borde klassats som headliner efter att bevittnat denna spelning. Floor Jansen verkligen äger scenen med en show fylld av bomber och eld. En stabil låtlista med kanske ett snäpp med för många nya låtar för min smak, men ändå en riktigt bra spelning.

Torsdagen visade sig bli betydligt mycket bättre än vad jag hade förhoppningar om. Tre riktigt bra spelningar och en riktigt dålig…

Fredag

Lite gammal svensk progg inleder fredagen för min del. Nationalteaters Rockorkester är ute på sin avskedsturné och ett av stoppen är Norje. Åldern på originalmedlemmarna börjar komma upp i respektabel nivå, så jag förstår att det är dags att lägga ner. Mycket folk har kommit till Festival Stage denna tidiga eftermiddag för att höra alla de klassiska låtarna, och det var precis vad det bjöds på. Ett pärlband av klassiker som så många känner igen. Vem har inte vrålat med i ”Livet Är En Fest” någon gång liksom.

Första spelning på Rock Stage denna fredag för mig blev Amaranthe. Med sin electronica-blandade metal med melodier som sätter sig i huvudet, passar detta bra under den klarblå himlen.

Då Henrik Wilhelmsson annonserat att han lämnar bandet bara två dagar tidigare, så gick de ut med att de skulle ha ett par gästsångare som hans ersättare för de kommande sommarspelningarna. Detta lät ju lite spännande, vilka namn kunde man tänka sig? Det visade sig vara Samy Elbanna från Lost Society som hoppade in med väldigt kort varsel för denna spelning. Jag hade ju hoppats på någon lite roligare. Hade gärna sett Angela Gossow t.ex. men tyvärr blev det inte så. I övrigt en helt okej konsert med tanke på förutsättningarna.

Danska D-A-D äntrade Festival Stege lite efter 15.45 med sitt karuselltrumpodie. Tyvärr blir det även här lite tråkigt att det är på den största scenen. Visst det är gott om folk, men det känns ändå som en alldeles för liten scenproduktion för denna scen. D-A-D är alltid stabila live, så de kör ett riktigt bra set som vanligt. Men det blir ändå ganska stelt på något vis. De gånger de spelat på Sweden Stage och Rock Stage tidigare år, har varit betydligt intressantare.

Efter tivolit väntade jag på ännu en spelning med engelska Saxon, tror detta var min tjugonde spelning med dem. På något sätt fyller Saxon ut Festival Stage betydligt bättre än många andra band, fast de inte har någon överdådig scenshow de heller. Ett riktigt bra festivalgig med en låtlista skapad för ändamålet. Med låtar som alla känner igen och väldigt sparsamt med nya eller obskyra låtar. De är ju veteraner i dessa sammanhang, så de vet ju vad som uppskattas på festival. Biff verkligen styr både band och publik med järnhand. En toppspelning.

Fredagskvällen bjöd på 2022 års största bandkrock för min del. The Hellacopters, Ross the Boss och Praying Mantis samtidigt! (Hur tänkte de här?) Valet föll på Ross the Boss, och det känns som det var det rätta valet. En spelning med nästan bara låtar från tiden då Manowar fortfarande var ett intressant och bra band.

Öppnade med ”Blood of the Kings”, och då var nivån satt ganska högt. Och när sen Snowy Shaw kommer upp och gästar på ”Blood of My Enemies” och ”Battle Hymn”, då är det nästan så bra som det kan bli. Man riktigt känner hur mycket han älskar gamla Manowar och detta framträdande.

När ska Sweden Rock boka en full spelning med Snowy Shaw? Hans låtkatalog och avtryck i metalvärlden är värd att visas upp i Norje! Ross the Boss spelning var en av höjdpunkterna på fredagen.

Hade en spelning kvar på mitt schema denna svala sommarkväll.  Vad som kändes som en evighet mellan 22.00-00.00 blev bara längre och outhärdligare då In Flames till råga på allt drog ut på tiden på Festival Stage där de spelade förband till fredagens riktiga headliner, Mercyful Fate.

Efter att de inte gjort några spelningar sedan 1999-års 9-turné så var det äntligen dags att få se denna fortsättning på ett av världen bästa band. Huvudpersonerna var väldigt tydliga, King Diamond och Hank Shermann var ju liksom de man ville se. Med sig hade de, från 1999-sättningen, Mike Wead och Bjarne T. Holm, och som bassist hade tagit in Joey Vera, känd från bl.a. Armored Saint.

Detta var bandets tredje spelning på turnén. Det började riktigt bra med ”The Oath”, men tyvärr så följde en ny låt efter det, ”The Jackal of Salzburg”, och då kändes det som det tappade lite driv i spelningen. Visst, låten i sig var väl inte dålig, men just att det var en låt man inte hört innan, inklämd mellan ”The Oath” och ”A Corpse Without Soul”. Då kändes den ganska svag. Men efter det var det idel kalaslåtar, som alla kom ifrån antingen debut-EP’n eller någon av de två första fullängdarna.

Scenbygget var till största delen riktigt snyggt, men det kändes som något saknades. Det visade sig på spelningarna i USA under hösten 2022 att det skulle vara lite mer kupoler etc. bak på scenen, vilket gjorde bygget mer komplett. Synd vi inte fick se den färdiga scenen på Sweden Rock.

Att bedöma denna spelning är svårt. Förväntningarna var skyhöga efter att jag längtat efter att få se dem sedan 1999. Hade det varit vilket annat band som helst som hållit denna klass så hade det varit en fullpoängare, men jag får nog nöja mig med att ge dem en stark fyra av fem möjliga. Riktigt bra framförande och mestadels lät King riktigt bra. Men det lilla extra saknades faktiskt. Avslutet med ”Satan’s Fall” var givetvis helt klart en 10-poängare!

Lördag

Lördagen såg på förhand ut att bli 2022 års svagaste enligt schemat. Om inget annat så blev det i varje fall helgens varmaste dag…

Började dagen med Elaine sittandes i backen framför Silja Stage, hade hittat lite skugga under björkarna där. Blev väldigt positivt överraskad av Madeleine Liljestam och resten av bandet. Bra låtar och ett riktigt bra framträdande.

Rörde mig senare bort i solen för att kolla in Clawfinger, som jag inte sett sedan 1992. Sittandes i gräset så blev man nästan totalt överkörd av det magnifika drivet de hade på scen. Zak var precis lika toppad som han alltid varit och röjde på som om 90-talet fortfarande var här. André Skaug gjorde sin klassiska stagedive från scenen. Han hoppade långt…

Efter tre och en halv dagars festival och med den värmen som det var, så var man rätt mör i kroppen, vilket gjorde att lördagen blev ganska avslagen. Satt och slötittade på Night Ranger och oj vad bra de var. Detta är elitmusiker, som verkligen kan få med sig publiken med sina riktigt bra låtar. Mycket allsång blev det och ett trumsolo där hela bandet spelade på trumsetet. Detta var nog det första trumsolo jag sett som faktiskt varit underhållande, brukar kunna vara rätt trist annars.

Klockan halv nio på kvällen hade det börjat bli lite svalare i luften, men värmen steg ganska drastiskt när Michael Monroe drog igång sitt gig på Sweden Stage. Jäklar vilken energi, från första ton. Michael brukar alltid vara helt fantastisk live och så även 2022. Låtval, framförande och karisma! Michael springer runt på scen som han hade eld i baken. Dregen haltar in på scen med ett gipsat ben och gästar på ett par låtar. Detta var lördagens bästa spelning och detta visste man innan Guns N’ Roses ens hade hunnit börjat spela. Fanns ju inte en chans att de skulle toppa Michaels spelning.

Försenade (som vanligt?!) gick Guns N’ Roses på scen efter att det annonserats på storbildskärmarna att man inte fick fotografera spelningen om man hade för långt objektiv… Detta är helt klart ett band som blivit en parodi på sig själva.

Mycket folk framför scenen för att se det ”återförenade” Guns N’ Roses. Leendet, som antagligen många hade innan spelningen, försvann nog ganska snabbt när de började. Axl sjöng inte bra, konstiga låtval och en för lång konsert för en festival. Har nog aldrig sett så många vallfärda från en spelning efter bara ett par tre låtar. Oj vad tråkig hela grejen var. Jag orkade hålla mig kvar i typ två timmar innan jag drog mig mot parkeringen. Lyssnade faktiskt klart på spelningen därifrån. Kändes att jag gjorde rätt val att lämna då det bara var typ en tredjedel kvar av publiken. Hoppas verkligen inte Sweden Rock Festival slänger pengar på Guns N’ Roses fler gånger, för detta var riktigt tragiskt…

Nu ser jag fram emot 2023 års festival. När jag skriver detta har de precis presenterat de sista banden till årets festival, och som vanligt ser det ut att kunna bli riktigt bra.

De fem bästa spelningarna 2022:
1. Jean Beauvoir
2. Michael Monroe
3. Mercyful Fate
4. Nightwish
5. Ross The Boss

De tre sämsta spelningarna:
* Guns N’ Roses
* Devin Townsend
* In Flames

Värsta bandkrockarna:
* Ross The Boss – The Hellacopters – Praying Mantis
* Volbeat – Death By Horse
* Mercyful Fate – Nashville Pussy
* Michael Monroe – Within Temptation

De tråkigaste bandmissarna (av diverse anledningar):
* Kingdom Come
* Bomber
* Within Temptation
* Death By Horse

För fler bilder från 2022 år festival, kolla gärna in bildarkivet.